Propaganda och pro-serbiska lobbygrupper

Publicerad: 2011-09-20 | Översättning Redaktionen
Kommentarer (1)

Peter Brocks pro-serbiska artiklar i Foreign Policy upprepar bara de missvisande lögner som han presenterade i SUC:s Unity Herald i mars 1993. Foreign Policys redaktör Charles William Maynes var vilseledd angående Brocks sympatier. Flera sakfel avslöjas i Brocks artiklar.


I mars 1993 utarbetade Peter Brock en plan
för att rädda serberna – från media. PR-strategin publicerades sju månader senare i Unity Herald, en kvartalstidskrift utgiven av Serbian Unity Congress (SUC). Refererande till USA:s ledande serbisk-amerikanska lobbygrupp som ”vi” och ”oss”, uppmanade Brock organisationen att skapa ”ett informerat, operativt, fullt ut finansierat, helt professionellt” ”medieinstitut” i Belgrad. Detta skulle motverka en ”fanatisk” anti-serbisk media och ”rekonstruera” Serbiens image.

Ja, detta är samma Peter Brock som presenterade sig själv som en skiljedomare i fråga om medias partiskhet i Foreign Policy för inte så länge sedan. Han angrep pressen för ”försumlighet” och ”flockjournalistik” avsedd att demonisera serberna och utlösa ett militärt ingripande från västvärlden mot dem. Journalister som hade rapporterat om Bosnien (inklusive mig) fördömde detta (se ”War Stories”, Washington Diarist, TNR, 3 januari). Men tack vare Foreign Policys stöd införlivades Brocks anklagelser i litteraturen om Bosnien. The Arizona Republic publicerade artikeln på nytt. Dess utgivning i Zürich i Die Weltwoche skapade debatt i Centraleuropa. Den publicerades igen i somras, i en bok utgiven av Berlin Press. Alexander Cockburn åberopade Brock som en auktoritet på anti-serbisk mediepartiskhet i en färsk kolumn i The Nation.

Varken kritiker eller anhängare visste att den man, som identifierades som redaktör för en tidning i El Paso (Texas), hade varit PR-rådgivare åt en grupp som skryter om sina nära kontakter med bosnienserbiska ledare och om sitt ”forsknings- och ekonomiska stöd till författare, journalister och akademiker”. Inte överraskande visar sig källan till mycket i artikeln i Foreign Policy vara den serbiska regimen själv. Därav artikelns många falska eller förvrängda anklagelser. Den är i huvudsak en bluff.

Brock själv avslöjade att han baserat sig på sändningarna från den statsstyrda televisionen i Belgrad, den serbiske presidenten Slobodan Milosevics propagandaorgan, ökänt för att ha diktat upp rapporter om grymheter mot serber. I artikeln i Foreign Policy hävdade han att ett foto i Time Magazine i augusti 1992, föreställande en svältande muslim i det serbstyrda koncentrationslägret Trnopolje, ”i själva verket” var en serbisk man med tuberkulos som hade arresterats för plundring. I själva verket är mannen Fikret Alic, en muslim.

Efter att ha blivit ertappad för sin tabbe av Times reporter Jim Jackson, ändrade Brock sin historia: hans avsikt hade varit att hänvisa till en bild i samma veckas nummer av Newsweek. Men i Foreign Policy hade Brock skrivit om detaljer som bara fanns i Time, till exempel bildtexten och omständigheten att den påstådda serben till synes var ”mer utmärglad än andra som bar skjorta på bilden.” Ingen vars armar och överkropp är synliga i Newsweek har på sig en skjorta. I denna ”korrigering”, som publicerades som ett svar på ett brev från Jackson, avslöjade Brock att han fått anklagelsen från Belgrad TV. Ytterligare två påståenden av Brock om felaktigt identifierade serbiska offer – i ett annat Newsweek foto och på BBC – kom också från Belgrad TV, enligt Jonas Weiss, Foreign Policys faktagranskare.

Sådana påstådda fall av felaktig identitet, väsentliga för serbisk propaganda, är också ett ledmotiv i artikeln i Foreign Policy. Brock hävdade att västerländska medier identifierade barn som muslimer ombord på en buss i Sarajevo som träffades av prickskyttar i augusti 1992. Det faktum att det fanns serber på bussen rapporterades inte förrän ”långt senare”, hävdade han. Brock tillade att vid barnens begravning sa ”tv-reportrar” att ett barn var muslim, trots ”begravningens otvivelaktigt serbisk-ortodoxa ritual.”

Nästan varje ord i detta påstående är falskt eller grovt förvrängt. The Children’s Embassy anordnade en buss som skulle evakuera femtio föräldralösa barn från Sarajevo till Tyskland i augusti 1992. Bussen besköts av krypskyttar; två barn dog. Bussen tog sig så småningom ut – efter att serbiska paramilitärer hade tagit nio barnpassagerare, som de hävdade var serber och borde leva med ”sina egna”.

Brock har helt fel i att media påstod att alla barnen var muslimer. Att serber fanns med rapporterades vid tiden för händelsen av Associated Press och av brittiska The Daily Telegraph och Indepedent. Trots allt handlade en stor del av historien om kidnappningen av serbiska barn. Medias rapporter om begravningen identifierade, helt korrekt, ett mördat barn som Roki Sulejmanovic, 1 år, en muslim. Det andra barnet, Vedrana Glavas, 2 år, identifierades, också korrekt, som en serb. Jim Bitterman på ABC News fokuserade sin berättelse på Vedrana och hänvisade till henne som en serb.

Den 12 april 1993 dödade serbiskt artilleri dussintals civila flyktingar i den bosniska enklaven Srebrenica. Brock anklagade media för att ignorera ”påståenden” (av vem, säger han inte) att muslimska trupper provocerade fram beskjutningen genom att ”stridsvagnar” sköt mot serberna först. Tre FN-arbetare som besökte Srebrenica nära tidpunkten för massakern berättade för mig att den bosniska armén bara hade en stridsvagn, som var i dåligt skick. Louis Gentile från FN:s högkommissariat för flyktingar (UNHCR), som bevittnade beskjutningen den 12 april, sa att allt hade varit tyst ända till den serbiska eldgivningen. FN:s militära observatörer på plats bekräftade för honom att serberna hade skjutit först. Men även om Brocks version skulle vara sann, hur kunde eldgivning inifrån enklaven motivera beskjutningen av civila som vedergällning?

Även när Brock attackerade uppblåst statistik över våldtäkter på muslimska kvinnor av serbiska soldater (en rimlig synpunkt), förföll han i falskhet. Artikeln säger att en rapport från 1993 av FN:s rapportör om mänskliga rättigheter, Tadeusz Mazowiecki, ”nämnde en siffra på 2 400 våldtäktsoffer ... baserat på 119 dokumenterade fall.” I själva verket innehöll rapporten inte siffran 2 400 överhuvudtaget. Den hänvisade till 119 graviditeter på grund av våldtäkt och spekulerade att totalt ungefär 12 000 våldtäkter kunde härledas från den siffran.

Brock har förklarat att han ”inte är ansluten” till någon ”jugoslavisk grupp.” Han gör gällande att hans arbete för SUC inte är en etisk ”kompromiss”. Han säger att de enda pengar han fick av SUC var som ersättning för resor och logi, när han talade vid deras årliga konvent på Grand Hyatt i New York 1993 och på Town & Country Hotel i San Diego 1992. Orden ”vi” och ”oss” i hans artikel i Unity Herald hade lagts till av redaktörerna, hävdar han. Han har dock ingenting emot det, ”eftersom jag huvudsakligen sympatiserar med deras svåra situation.” Ljiljana Obradovich-Knezevich, redaktör för Unity Herald, berättade för mig att hon ”inte gjorde några ändringar.” När det gäller beläggen för att hans mediekritik är en samling lögner, vägrade Brock att kommentera detta.

Hur kunde han bli publicerad i Foreign Policy då? Ganska enkelt. Charles William Maynes, redaktör för tidskriften, var möjlig att påverka. I sina egna texter har Maynes hävdat att intensiv bevakning av hemskheter utomlands – den så kallade CNN-faktorn – hotar att driva in USA i riskabla situationer utomlands. Maynes hade hört och trodde på påståenden om mediernas partiskhet gentemot serberna, framförda av FN-diplomater och av David Binder, en veteranreporter på New York Times som bevakar Europa från tidningens redaktion i Washington. Binder föreslog att Maynes skulle be Brock skriva artikeln, och det gjorde Maynes.

Maynes säger för sin del att Brock försäkrade honom om att han inte arbetade för någon grupp. Maynes insisterar på att FN-tjänstemän som han har talat med bekräftar pressens pro-muslimska partiskhet. När han fick se bevis som visade att mycket av det han publicerat är falskt, stod han ändå bakom Foreign Policys faktakontroll. Maynes hävdar att serberna ”har ett case”, och att han bara gav det ett forum. ”De åsikter och den information som Brock presenterade förtjänade att diskuteras offentligt”, svarade han på ett kritiskt brev från Roy Gutman på Newsday. ”Jag skulle publicera det igen”, berättade han för mig.

Denna föreställning om opartiskhet är av tvivelaktigt värde i behandlingen av det tydligaste moraliska dramat i Europa sedan 1945. Den 8 juni sponsrade Foreign Policy en debatt mellan, på den ena sidan, Binder och Brock och, på den andra, Edward Vulliamy, från Observer i London, och mig. Det mest skrämmande ögonblicket var när Binder berömde New York Times användning för femtio år sedan av nazistiska nyhetsmeddelanden om D-dagen. Detta, hävdade han, var en förebild när det gäller balanserad rapportering. Var citeras den serbiska nyhetsbyrån Tanjug idag, frågade han.

Nu när bosnienserbiska ledare har förkastat kontaktgruppens fredsplan – ett agerande som till och med Milosevic skyllde på deras girighet och rädsla för krigsförbrytaråtal – så kommer behovet av ”försvarare” och propagandister som stödjer deras sak utan tvekan att växa. Och nu när bosnienmuslimska styrkor, radikaliserade av sitt lands svåra prövning och stärkta av nya vapen, har gått till offensiv, kommer nyheterna att fokusera mer och mer på deras övergrepp. Behovet av att komma ihåg hur denna serie av händelser började kommer att också öka. Det muslimska ”caset” är att de var offer för aggression och etnisk rensning av serberna. Denna ”uppfattning” och den som serberna hyser är verkligen mycket olika. Men de är inte lika sanna. Idén om att serbiska krigsförbrytelser bara är ett mediepartiskt ”påhitt” är inte en ”uppfattning som förtjänar offentlig diskussion.” Det är en lögn.

Brock Crock by Charles Lane publicerad i The New Republic 5 september 1994




Kommentarer



Komentator Nedim | 2011-09-22 07:03:00
Det är klart att någon "lobby" står bakom den här filmen om Srebrenica och Sarajevo. Eller? Men det är mycket bra att upplysa läsarna om vad som egentligen händer bakom kulliserna. Det här är ett bra exempel om hur avancerade kampanjer kan ligga bakom. Jag skulle inte bli förvånad om Flyum och Hebditch flyttar till Monaco eller åker på någon superlyx semester efter de här filmerna.

Kommentera artikeln

Namn Namn*:
Mail E-post*:
Kommentar Meddelande*:

  Jag godkänner villkor


Regler för kommentarer

Kommentarerna är ett forum för att diskutera artikeln och de tankar som artikeln ger upphov till samt tillföra ny kunskap i ämnet. Samtliga kommentarer efterhandsmodereras.

Du får inte skriva kommentarer som bryter mot någon lag som tillämpas i Sverige: göra dig skyldig till ärekränkning, sprida kränkande uppgifter om andras privatliv, hetsa mot folkgrupp, bryta mot tystnadsplikt m.m. Inlägg som inte tillför debatten något eller som är skrivna med ohyfsat tonfall refuseras. Vi accepterar inte provocerande, nedsättande eller generaliserande omdömen om språk, ras, religion, kön eller sexuell läggning. Vi förbehåller oss rätten att välja vilka artiklar som kan kommenteras.
Insändarredaktören avgör vilka kommentarer som publiceras.

Aege

EU resolution om Srebrenica


Minnesvärda citat

Barac Obamacitat Detta illdåd fick det internationella samfundet att agera för att stoppa slakten av civila, och namnet Srebrenica har sedan dess fungerat som en kraftfull påminnelse om behovet för världen att reagera resolut inför ondskan.
Barack Obama, USA-s president. Statement on the 15th anniversary of the genocide at Srebrenica

Kanadas utrikesministercitat Denna tragiska händelse är det värsta brottet i sitt slag som begåtts i Europa sedan andra världskriget. Både Internationella domstolen och Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien har slagit fast att det var ett folkmord.
Lawrence Cannon, Kanadas utrikesminister. Statement commemorating the 15th anniversary of the Srebrenica massacre

Carl Bildt citatBosniens muslimer är ungefär lika religiösa som Sveriges kristna... Ingenting skulle glädja Zagreb, Pale och Belgrad mer än om Bosniens moderata och europeiska muslimer kunde framställas som förtäckta agenter och utposter för Khomeinis fundamentalism.
Cark Bildt, Sveriges utrikesminister. Citat ur boken “Uppdrag fred, Nordstedts förlag 1997”

Senator citat Milosevic har använt sin kontroll av statligt ägda radio- och TV att hetsa det serbiska folket...Serberna använde propaganda för att provocera en önskan bland serberna för att söka hämnd... Medierna verkade vilja trappa upp konflikten mot folkmord.
Former U.S. Senator Edward E. "Ted" Kaufman, A Broadcasting Strategy to Win Media Wars

Mediabevakning


Srebrenica Mapping Genocide

Boken "Om ondskan i vår tid" av Christian Palme
Om ondskan i vår tid

Läs ett utdrag ur boken